För Heby i Tiden

Under linbanans fäste

Postad av Robert | Postad i Fritid | Postad den 22/04-2014 Klockan 19:11

Linbana

Linbana

Påskmiddagen hos mina föräldrar började närma sig sitt slut. Det var i det där skedet då alla dröjer sig kvar vid bilarna för att stanna ytterligare en liten stund innan påskhelgen är till ända och jobbet väntar runt hörnet.

Då smet vi iväg in i skogen, jag och min brorson.
In i den skog där jag växt upp, min barndomsvän. Den var mer igenvuxen än förr.
Vi passerade kyrkogården där Busters halsband ligger begravt tillsammans med Stampe som fick näsblod och Fisan som somnade för natten.
Efter en stunds klängande bland snåren kom vi fram till mitt livsverk, ett mästerverk!
Crossbanan man bara får cykla på. Det projekt som jag lagt ned otaliga timmar, dagar, år på. Det sägs att det krävs 10 000 timmar för att bli expert på något.
Att bygga crossbanor där man bara får cykla, det är jag expert på!

När jag står där och försöker få min brorson att inse vidden av mitt verk, ser jag mig själv som liten, kämpandes likt en oxe mellan träden. Innan skägg och räkningar.
Jag har spännband runt midjan som leder bakåt till en hemmagjord harv jag släpar efter mig. Med en stadig blick och ett aldrig sinande tålamod ser jag till att banan är i perfekt skick! Inte för dom få gånger jag verkligen cyklar där, utan för att en redig bana som denna skall minsann inte ha ogräs, stenar eller rötter!
Om det inte regnat på länge ser jag till att fylla vattentanken som monteras på harven.
Det får inte damma när de tävlande sätter fart!

Sorgset försöker jag minnas den sista gången jag slet utefter banan. Vad hände, tröttnade jag?
Svagt hör jag min dotter tjoa glatt innan träden och jag inser…
Den lilla pojken med harven lämnade aldrig skogen, han blev lämnad där, av mig!

Min bror kommer nyfiket smygande bland grenarna och tillsammans går vi vidare till den ”ultimata kurvan” nedanför den gamla linbanans fäste.
Stumma av perfektionen i kurvans proportioner står vi där.
Jag, min bror och hans son på besök i en värld som en gång var vår.
I en annan tid, ingen tid. 1991, 2014, spelar ingen roll.
Här inne står tiden still och den lilla pojken kommer alltid att göra vad han kan för att hålla banan i ett perfekt skick.